I väntan på att vi ska hitta en köpare till Lina har jag bestämt mig för att börja träna henne för distansritt. Mest för att det ska vara lättare att sätta upp mål med hennes ridning.
I och med att det kommer bli många mil längs vägarna tänkte jag att det kanske passar bättre att rida henne i western-sadeln. När jag ändå har en så att säga. Jag har ju faktiskt till och med en sadelfilt i rosa/lila som matchar hennes rosa benskydd. När jag hade sadlat henne provsatt jag, men jag tyckte att paden tryckte precis vid manken så jag hoppade av och sadlade om henne denna gången utan pad, och då låg sadeln mycket bättre. Jag tog på henne resten av utrustningen och så gav vi oss iväg på vår runda.
Vi skulle rida en runda på ca 8 km med varierande underlag från asfalt-grusväg-skogsväg-stig i skogen. Lina var pigg och glad och ville verkligen ut i dag. När vi skrittat en stund släppte jag fram henne i trav. Vid första asfaltsdelen på rundan saktade vi av till skritt. Inte alls något som Lina ville. När vi skrittat nästan en kilometer lät jag henne komma fram lite i trav igen. Men eftersom det fortfarande var asfaltsväg saktade vi av ganska snart. När vi kom in på nästa grusvägsdel av rundan lät jag Lina komma fram i trav igen och vi travade på i några kilometer tills det var dags att rida in på en stig i skogen då vi saktade av till skritt igen. När det åter gick att trava gjorde vi det. Det låg en gren över vägen, max 10 cm hög, och den tog Lina ett jätteskutt över! Jag fick sadelhornet rakt i magen! Visst kan man hoppa enkla låga hinder i westernsadel men då bör ju ryttaren vara beredd också! Inte hästens fel utan ryttaren som inte hade huvudet med sig. När vi kom ut ur skogen svängde vi av lite från rundan och red ner till några åkrar längs ån. Jag ville passa på och kolla om det börjat växa vettigt, en liten avstickare på en km. När vi så vände hemåt lät jag Lina komma fram i galopp. Det måste hon verkligen gillat för medans vi galopperade gnäggade hon flera gånger samtidigt samtidigt som vi susade fram. Sista uppförsbackarna mot byn och stallet skrittade vi naturligtvis.
Lina hade fortfarande gnista och vilja att jobba kvar när vi kom hem, trots att hon var ordentligt svettig. Hon var riktigt svettig under sadeln, ett gott tecken att den ligger bra på henne. Det var bara en liten liten fläck bakom manken som bara var fuktig, där kan sadeln kanske trycka lite. Jag ska få låna en tunnare pad av min bonus syster på måndag som vi ska testa om vi kan få sadeln att ligga optimalt på henne. En sak märktes i alla fall. Lina trivdes verkligen med westernsadeln!
